YEEEY! jag är så himla glad så jag tror att jag spricker! har precis beställt en röd tjocktröja och en rosa t-shirt från paul frank :D 3-6 dagar kvar innan Ronja är den lyckligaste flickan på jorden :)konstigt att man kan bli så glad över så ytliga saker, men nu är jag i alla fall det. om det gör mig glad så varför inte? jag har bestämt mig för att nån gång i livet äga alla paul frank t-shirts som finns. det du! :)

jag är så himla kär i paul frank. jag vill ha alla t-shirtar med alla olika juliusar o allt :) fast det blir dyrt, för dyrt. men man kan ju alltid drömma :)hittade i alla fall en väldigt väldigt väldigt fin och mysig tjocktröja. den ska jag ha! nån gång :P

jag är sååååå lycklig! det snöar!! :D har varit på bra humör ända sen jag såg dom första snöflingorna igårkväll :) men nu har det ju dragit igång på riktigt :) det bästa är att det är kramsnö! den första snön brukar aldrig vara kramsnö.idag har jag och olof varit på IKEA för jag skulle köpa nya sängkläder :) sen åkte vi till skärholmen och kollade lite kläder och sånt. jag köpte en BH, ett par vita strumpbyxor, sminkborttagningslappar, halsband och örhängen :) vi var också inne på myrorna och såg världens coolaste hippie overall. olof var tvungen att ta ett kort :Psen när vi bestämde oss för att röra oss hemåt i snöovädret hoppade vi på 707:an mot Tumba, men den hann inte ens 500 meter innan det blev tvärstopp i trafiken. bussen gick från skärholmen 17:05, vi var 100 meter från Vårby gård 17:40 typ. varje gång bussen rörde lite på sig gled den in mot diket på grund av isen. så vi hoppade av och gick till tunnelbanan. sen åkte vi hem till olof istället :) kom hit för typ tio minuter sen, det tog sin lilla tid :Pjag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt hurra.

det känns bättre nu. jag har varit rädd för att säga det, rädd för att erkänna. en del av mig vill inte att det ska gå över, det känns som att allvaret i situationen försvinner då. men det har inte gått över, inte helt. bara nästan. nästan för mycket. vart tog ångesten vägen? vart tog rädslan vägen? det är nästan borta nu. det känns som att om jag erkänner att jag börjar må bättre så kan jag aldrig gå tillbaka, jag kommer inte säga till när jag mår dåligt igen. det skulle kännas så dumt. tänk att bara hoppa fram och tillbaka mellan ett beteende, då är det inte riktigt på riktigt. då kallas det humörsvängningar, inte en depression. försvinner det helt, ja då kallas det en höst-/vinterdepression. sånt är inte på riktigt. det känns i alla fall så.jag borde vara glad över att det inte är lika jobbigt längre, men en del av mig önskar nästan att det var det. igen. den delen vill tillbaka till tryggheten som fanns i att känna sig liten på jorden, tryggheten som fanns att hämta hos andra. är man stark igen då behöver man inte den tryggheten, då behöver man inte konstant stöd från andra. nu ljög jag igen, det behöver man visst. men enligt samhället gör man inte det.saker går hela tiden utför runtomkring mig, folk försvinner och allt händer så fort. jag vet att jag är ledsen där inne nånstans, jag känner sorgen som smyger runt långt där inne i mig. men jag har blivit ett skal, ett tomt skal. tårarna kommer ibland, men mer som på beställning. när jag är ensam känner jag ingenting, då är jag helt tom. det finns varken glädje eller sorg. när jag är med andra är det mer som att deras känslor speglas av på mig. det är inte mina egna känslor. mina känslor har gömt sig på obestämd tid.hela det här inlägget låter så deprimerande. visst är jag kanske deprimerad, men det är just det som är grejen; jag känner mig inte deprimerad. jag känner ingenting. inte nu i alla fall.

love don't let me go... saknar amanda. min amanda. hon som älskar mig och saknar mig också. jag vet inte alls hur jag ska hantera situationen, vet inte om jag ska vara som vanligt eller vara kall för att visa att någonting är fel. hon skrev fan att hon inte ens kommer sakna mig, och jag har aldrig känt mig så sliten i bitar förut. aldrig. men nånstans inom mig känns det ändå som att hon fortfarande älskar mig, men jag vet inte om det beror på att jag vill att det ska vara så eller att det är så. för jag vill verkligen att det ska vara så. jag har inte tagit kontakt med henne efter att jag läste det där, men hon har inte ringt heller. hon skriver till mig på msn när hon vill att jag ska skicka en låt eller två till henne. aldrig annars. det är nog det som sårar mest. hon tar kontakt med mig, men inte för att hon bryr sig. men så tänker jag ibland att det kanske faktiskt är det som är hennes sätt att ta kontakt. hon har aldrig varit den som visar sina känslor tydligt, kanske hon inte riktigt vågar. jag och mitt jävla hopp. vill bara ha tillbaka min amanda, hon som jag vet älskar mig mest.en ursäkt... skulle bara vilja be om ursäkt. diskuterade elakhet i förhållanden med nina idag och både hon och jag har varit riktigt jävliga mot tidigare killar. jag vet speciellt en som jag verkligen är skyldig en ursäkt. tänker ofta på hur elak jag har varit och hur mycket jag skäms över mitt eget beteende. just i det ögonblicket, just när man är som värst, då ser man inte att framför en står en människa med känslor som man just nu står och trampar ner. jag fattar inte hur någon människa kan vara elak mot någon annan. det kallas mobbning och det är fel. det är så jävla fel. men varje gång jag tänker på hur jag har betett mig mot den här människan, och hur mycket jag vill be om ursäkt, känns det så löjligt. det har gått så lång tid, vi umgås inte längre, vi pratar knappt. vi har nya liv, separata liv. ingen av oss saknar den andra överhuvudtaget. det känns avlägset och dumt. det är ju inte ens säkert att han upplevde det som att jag var elak, oftast gör den andra inte det. men nu har jag fått nog av sånt här och jag vill bara få det ur mitt system. jag vill känna att jag för en gångs skull har gjort någonting rätt, även om det alltid tar lite tid att inse ens egna fel. förlåt.

det har faktiskt varit en riktigt underbar helg. i fredags gick vi ut, jag, olof, kunnis, alex och hans kompis. satt o snackade o drack o hade trevligt på ett sunkhak :)igår bar det av till olofs syrras pojkväns bands releasefest :P haha. de hade hyrt en liten källarlokal på en krog som hetter Läckerbiten vid skanstull. musiken var faktiskt riktigt bra, fast vi satt precis vid högtalarna så man hörde knappt sången :P hade kul i alla fall :)idag har jag o olof varit på familjemiddag hos mormor o morfar :P hon gillar att slänga ihop såna då och då, kan vara rätt trevligt ibland :) man får i alla fall hur mycket mat som helst :Defter en lång helg så bestämde vi oss för att köpa lite godis och hyra film ikväll :) vi hyrde running scared, vilket var en aaasbra actionfilm med paul walker, och bring it on - all or nothing, vilket var en aaasdålig uppföljare till orginalet. fast det var ju kul att se dem skämma ut sig själva :Pså allt som allt har helgen varit riktigt underbar, vilket verkligen behövdes känns det som :)

ämnet känns inte så starkt just nu, men det är ändå någonting som borde tas upp. det finns inte en enda människa som inte vill att alla kompisar och familjen och pojkvännen/flickvännen ska vara på ens sida i vått och torrt. minsta lilla motstånd och man blir arg. man blir arg eftersom personen man älskar mest tar någon annans parti. det här verkar vara speciellt svårt att förstå för killar enligt min erfarenhet. när man bråkar med en kompis eller bara berättar om en dispyt man har haft tidigare, vill man att pojkvännen, eller vem det nu är man pratar med, ska hålla med en till 100%. "Jaa älskling det är klart att det är så!", "fan vad elakt av henne/honom", "jag förstår precis vad du menar". sånt vill man höra. även om personen i fråga måste ljuga så ja, det är det man vill höra. man vill däremot inte höra någon mening som överhuvudtaget börjar med "men...". då rasar allting samman.visst, det här är inte moget eller bra på något sätt. men det är så det är. det funkar ju aldrig riktigt såhär. till exempel om man är tre kompisar och två bråkar med varandra, då kan det inte fungera såhär. men man vill det, man tror ändå att det faktiskt SKA vara så. och det är rätt, det är helt rätt. man ska inte trycka undan sina känslor och bara skita i det för att någon har bestämt att just det beteendet är löjligt. visst ska man kontrollera sig själv så att det inte går överstyr, men man måste få känna. annars är man inte mänsklig. nu är det såhär, många känner såhär. det som skiljer en riktig vän/pojkvän/familjemedlem från resten är att veta vad som är rätt och fel, men att ändå kunna sätta någon annans känslor före ens egna. man accepterar att nu är det såhär, nu känner hon/han på det här viset, då anpassar jag mig!svårt eller?

har handlat svarta jeans från Cubus, två tröjor, ett 5-pack trosor och strumpor från H&M och en rosa/svart halsduk från Combination (tror att affären hette så :P)sitter på jobbet och väntar på att eftermiddagsmötet ska börja :) chefen nr1 (vi har 3 stycken) förklarade att dom ska ha möte med självaste Ventelo ikväll så vi får sluta 19.30 istället för 21.00 :D kanske blir lite mindre sålt, men jag e fan så lycklig ändå :)var tvungen att logga in på webmessenger för att säga åt cissi att ringa patrik som i sin tur skulle ringa olof för att berätta att jag kommer vara på södra station lite tidigare än förväntat :P krångel krångel.och till nina: det går ju inte att beskriva din unikhet med ord, om det gick så skulle det ju inte vara någonting unikt med dig utan bara ett ord som flera andra redan har använt. så du är unik just för att det inte riktigt går att sätta punkt på varför :)