Magkatarr. Jag tror att det är det. Stressen tar över ibland. Igår fick jag nästan lika ont i magen som förra gången, men jag hann som tur var somna innan det blev värre. Båda gångerna har det varit när Olof ska till Stockholm och jag ska stanna hemma själv. Jag tror att jag får panik över att vara ensam. Det är en sak att känna sig ensam, men att faktiskt vara helt ensam på ett bokstavligt sätt är nog alldeles för påfrestande för mig. Jag tror inte att jag trivs i mitt eget sällskap.

Skola om en timme så nu ska jag börja göra mig iordning.

Idag har det varit mycket! Åkte till Gränby Centrum med Olof och Therese för att reklamera skorna. När jag pratade med snubben i skobutiken tog han skorna, gav mig ett kvitto och sa att det skulle höra av sig när de var klara. Tydligen är det någon ny policy bland skobutikerna att själva lämna in trasiga skor till skomakaren. Helt gratis. Det tycker jag är helt jävla lysande! Äntligen ett bra initiativ från någon :P Så nu blir mina favoritstövlar lagade istället för att jag ska behöva leta efter någonting nytt.

Vi passade även på att storhandla på ICA Kvantum där jag stötte på Gunilla och Lotta :) Trevligt! Sen hittade jag godishyllan. Karamellkungen. Av någon anledning verkar det bara vara ICA som har Karamellkungen och det är det bästa godiset någonsin! Det blev en påse för cirka femtio spänn.

Bra dagar är de dagar då jag har för mycket att göra för att stanna upp och tänka.

Det värsta är att inte tro på sig själv. Jag letar alltid anledningar till att dumförklara mig själv, förminska mig själv, tolka varenda liten skitgrej som att det är någonting fel på mig. Jag vet ju att det inte är så, men min logiska del och min känslomässiga del kommunicerar inte med varandra. Jag är så jäkla medveten om allt som händer med mig, allt som är jobbigt, men på ett mer personligt plan, när det väl kommer till kritan, då tar jag ändå åt mig av allting som sägs och mår piss. Det är liksom så lätt i teorin, men så jäkla svårt i praktiken.

Jag tänker ofta på det faktum att statistiken faktiskt säger att i min ålder är det väldigt många som har dålig självkänsla. Tonårsperioden är den mest osäkra. Men samtidigt som det finns en viss trygghet i att veta att man inte är ensam blir det så himla lätt att tänka att man är löjlig. Varför skulle just jag behöva hjälp? Varför kan inte jag ta tag i mina problem själv precis som alla andra? Varför är jag så svag?, så ynklig?

 När jag tänker så mår jag lite illa. Jag vill spy lite grann. Jag äcklar mig själv. Det har jag aldrig gjort förut och jag tvivlar på att det är ett steg i rätt riktning..

Jävla skit! I två dagar har jag gått runt och känt att mitt högra ben är längre än det vänstra, det har känts lite som att jag haltar. För någon timme sen när jag skulle gå och handla hade jag fått nog och kollade på undersidan av min vänstra sko och vad märker jag då? Jag har tappat min klack! Min vänstra vinterstövel har ingen klack! Det är bara något brunt mjukt material med en massa häftstift/spikar kvar. Hur fan går det till!? Det komiska är att någonstans i Uppsala ligger det en ensam klack på gatan som folk förundrat går förbi. Jag har som tur är kvar kvittot så imorgon bär det av till Gränby Centrum där jag ska reklamera skiten!

Det värsta är att jag inte har några andra vinterstövlar. Jag köpte de här för att de andra gick sönder och vatten började läcka in. Nu är det samma sak med de här så imorgon blir det de rosa gummistövlarna. Snön smälter här i Uppsala och vattenpölarna är större än lastbilar!

Jag är besatt av jordnötsringar! Det är så jäkla gott! Säkert väldigt onyttigt, men lite måste man väl få unna sig? Speciellt när man är duktig och tränar två gånger i veckan :P Tänkte smyga iväg till affären och köpa just jordnötsringar alldeles strax. Olof kommer bara klaga. Han har en tendens att göra det när det kommer till mitt godissug, han är lite av en sockernazi trots att han själv inte äter nyttigt heller. Dubbelmoral kallas det! Därav slutledningen att jag går och handlar nu.

Är förresten inne på garnrulle nummer 2 på halsduken nu. Den kommer bli jättebra! :)

Idag bokade jag tid hos studenthälsan. Bedömningssamtal kallas det, men jag vet inte om jag tycker om det ordet. Det känns så allvarligt på något sätt. Läskigt. 10:30 på måndag.

Kvällen har spenderats framför datorn med Olof. Vi kollade på 24 och Skins vilket alltid är lika trevligt. Nu är det dags att sova eftersom jag inte har någonting vettigt att skriva och jag ska upp klockan åtta imorgon.

Returer. Det är vad jag ska syssla med snart. Det känns som en bra dag bara för att jag är så duktig och lämnar tillbaka lite av det jag köpte igår. Det känns skitskönt att kunna göra det utan att det tar emot.

Nu är det frukost som gäller.

Idag har varit en bra dag. Eller rättare sagt idag har jag shoppat bort mina bekymmer. På ett sätt är jag glad att jag köper kläder för att må bra istället för att äta ihjäl mig eller supa ihjäl mig. Riktigt så illa är det inte. Dock kan man väl fundera på om det är hälsosamt att tro att "om jag bara köper den där tröjan kommer jag se skitbra ut och då kommer alla mina problem försvinna...". Något säger mig att det faktiskt inte kommer fungera, även om jag gärna vill att det ska göra det. Suck.

Om jag orkar ta tag i mitt liv imorgon ska jag ringa till studenthälsan och boka en tid med en kurator. Funderar på om en psykolog vore bättre, men det är väl upp till dem att avgöra. Det enda jag vet är att jag verkligen behöver prata med någon, men samtidigt är det det sista jag vill eftersom det är så jäkla läskigt att faktiskt ta tag i sitt liv på riktigt. Det är läskigt att inse att det är mitt ansvar och ingen annans.