I choose to be me, to be free, to be my way(sunrise avenue - choose to be me)

det har väl varit en ganska vanlig dag, ingenting speciellt liksom. jag har mest varit tyst o nere, förutom imorse då jag var helt spattig och övertrött :P sen har jag stört mig lite extra på vissa som inte direkt klarar av att bete sig som vuxna människor. jag blev lite arg och skrek o så. FÖRLÅT till patrik och clapton för att jag sa idioter när jag gick förbi er, det var inte menat till er två.blev förbannad på mamma idag när jag kom hem också. jag hade glömt nycklarna och var tvungen att gå till gymmet för att möta henne och låna hennes nycklar. hon verkligen ENVISAS med att våra extranycklar ska vara hos mormor och morfar i tullinge, en bussresa och två stationer med pendeltåget bort! shit pommes. mammas o pappas kompis susanne bor liksom i huset mittemot oss, varför inte lämna extranycklarna där? tänk om mamma inte hade varit i närheten liksom. suck.

hur tar man sig ur en depression utan medicin?den som vet svaret på frågan får gärna kontakta mig. ibland är jag arg på mig själv för att jag är så deppig hela tiden, det är helt fel tidpunkt. jag måste hinna med skolan, jag måste hålla i olof, mina vänner och min familj. jag har inte tid att vara deprimerad. så vad gör man?

mamma försöker vara snäll idag. jag tror att hon har dåligt samvete för att hon var elak igår. hoppas vi kan vara sams hela dagen :) det skulle i så fall vara första gången sen jag var pytteliten.vi ska baka fullkornslussebullar idag :P

jag visste att jag skulle få minst en dålig kommentar till mitt förra inlägg, och jag förstår varför. det låter säkert jävligt dumt att jag sitter o säger att jag VILL att mina föräldrar ska slå mig, det blev nog lite feltolkat där. grejen e den att psykisk misshandel av de två personerna i ens liv det är meningen att man ska kunna lita på inte ens går att beskriva med ord. man måste uppleva det själv för att förstå. det är antagligen samma sak med fysisk misshandel, det är svårt att förstå. men jag sitter inte o skriver att jag vill bli slagen för att håna alla de barn som faktiskt blir det, det här har inte med dem att göra. jag har gjort mitt eget val och jag har valt att jag hellre blir fysiskt slagen än psykiskt slagen. that's it. varför jag har den åsikten kan bero på många olika saker, kanske är det just därför att jag aldrig har upplevt fysisk misshandel. kanske det egentligen är värre än psykisk, men det vet jag inte. min åsikt är att i MIN situation skulle jag hellre bli slagen. kanske för att det skulle synas mer och folk skulle förstå, kanske inte. men jag försöker absolut inte underminera de slagna barnens smärta, jag pratar bara om min situation just nu. misshandel i allmänhet är en annan sak.men jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig lite klumpigt, nu hoppas jag att alla som läser i alla fall förstår vad det var jag egentligen menade.

jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel. mina föräldrar ska alltid reta mig. fast nej, reta låter för snällt. de mobbar mig. de kommer med pikar så fort jag säger någonting, drar dåliga skämt på min bekostnad. det gör ont. det som sårar mig mest är att de inte ens förstår att de sårar mig. de säger hela tiden att de skämtar och att jag inte ska ta allt på allvar, men varför skämtar de om det då? varför säger de saker som får mig att må dåligt? varför ska de klanka ner på mig konstant. de lindar in små pikar i glada meningar och hoppas på att ingen ska märka någonting. ingen märker någonting. som jag har nämnt tidigare så har de flesta av mina vänner den uppfattningen att JAG är elak mot mina föräldrar. de skulle bara veta vad som händer bakom stängda dörrar. det är nästan så att jag ÖNSKAR att mina föräldrar slog mig istället, det hade i alla fall läkt. de psykiska såren, pikarna, nedklankningarna får mig att må värre än någonsin.jag smäller i min dörr. den går inte ens att stänga längre, dörrkarmen är trasig. jag har slagit sönder min dörr. mamma slog sönder den i vårat förra hus när hon jagade in mig på toaletten. äpplet faller inte långt från trädet. orsaken till att jag smäller i dörren är inte för att jag, som min mamma så gärna påpekar, är barnslig. det enda det handlar om är att de aldrig lyssnar. jag känner mig liten och hjälplös, helt ensam och övergiven, inträngd i ett hörn. i den situationen vill man ingenting annat än att bli hörd. de lyssnar inte på mina ord, jag måste få uttryck för min ilska på något annat sätt. dörren är det enda sättet. jag vill inte vara ensam längre.

When this began I had nothing to sayAnd I'd get lost in the nothingness inside of meI was confusedAnd I let it all out to find that I'm not the only person with these things in mindInside of mebut all the vacancy the words revealedIs the only real thing that I've got left to feelNothing to loseJust stuck, hollow and aloneAnd the fault is my ownAnd the fault is my own

jag läste i tidningen idag att om man är deprimerad kan man bli segare. man tänker inte lika fort längre och man är inte lika kreativ som förut. vet inte om jag tror på det direkt, men det skulle säkert kunna stämma. det skulle förklara vissa saker i alla fall. att bli så att säga okreativ och seg är ju i stort sett samma sak som att tappa orken och energin. varför de måste forska om det förstår jag inte, det där visste man ju redan.känner mig så konstig. ibland är jag glad (oftast när jag shoppar :/) men oftast är jag likgiltig. inte ledsen eller nere, bara likgiltig. inga känslor, ingenting. jag är hellre helt deprimerad än ingenting. jag kan bli helt hyperaktiv, men i nästa sekund är jag nere på minus igen. våran psykologilärare sa att det är ett tecken på depression när man skiftar mellan himmel och helvete utan någonting mittemellan. jag kan bli sur för minsta lilla, men för mig är det inte minsta lilla. för mig betyder allt jättemycket. jag började tvivla på mig själv, på det jag har kallat depression. jag trodde det bara var en fas för jag är inte ledsen längre. nu är jag bara likgiltig med konstant PMS. eller hyperaktiv och sprallig. det känns mer som att jag har övergått i ett annat stadie av den här depressionen, ett slags tomrum. men jag tittar på andra, till exempel emma, och jag känner att jag inte har någon rätt att kalla mig själv deprimerad. jag vill skälla på mig själv för att jag bara överdriver. men nånstans långt där inne så känner jag tårarna som säger till mig att mitt elände inte är över. så vad ger mig rätten att kalla mig själv deprimerad? det finns alltid folk som har det värre. men får jag ändå kalla mig själv deprimerad? är det okej? är det en pik/förolämpning mot alla de som har det värre? kan ingen bara hålla om mig.