Eftersom det inom den närmsta tiden kommer att ske en hel del förändringar i mitt liv känns det som att det återigen är dags att skriva ett inlägg i denna blogg. Det här är nämligen min fristad. Det här är en plats där jag kan uttrycka mig fritt och prata om vad som helst.

Jag har studerat vid Uppsala Universitet i snart två år. Jag är i slutskedet av termin 4 på Socionomprogrammet och det är 3 terminer kvar. Nu har jag dock bestämt mig för att ta ett studieuppehåll och hantera en identitetskris som har varit på gång under en längre tid. När jag var i femtonårsåldern vad det okej att jag inte riktigt visste vem jag var eller vad jag ville göra med mitt liv, det är en naturlig del av en femtonårings identitet att inte ha en identitet. Nu är jag snart tjugotvå år gammal och känner att jag måste göra någonting för min egen skull.

Jag har varit inställd på att bli socionom sedan jag var runt femton år. På den tiden hade jag inte ännu kommit över den mobbning jag upplevde i grundskolan och därav kände jag ett starkt behov av att hjälpa andra ungdomar med deras problem. Jag ville bli den där coola kuratorn som var lite av en bulltant, hon som alla elever tyckte om. Allt jag egentligen ville var att på något undermedvetet plan bli omtyckt av de där personerna som hade visat så starkt att de inte tyckte om mig. En helt naturlig önskan och längtan, dock inte en anledning att göra det till sitt livs uppdrag.

Jag har nu insett att det inte är lönt att fokusera hela mitt liv på att få bekräftelse. Nu när jag har släppt de där människorna och deras handlingar helt har jag inte längre samma passion för yrket som kurator. Därav vill jag ta en paus. Jag behöver ta ett steg tillbaka, andas ut och verkligen tänka igenom vad jag vill syssla med. Detta bör göras innan jag drar på mig ännu mer studielån och därför har jag som sagt valt att ta ett års studieuppehåll. Om jag inom det här året inser att jag faktiskt vill fortsätta min socionomutbildning är det inga problem. Om jag bestämmer mig för att göra någonting helt annat är inte det heller några problem.

Det här känns bra. Jag återkommer.

Jag förstår inte vart motivationen till att plugga har kommit ifrån. Helt plötsligt var den bara där. Jag tänkte skriva ett inlägg i min andra blogg, men jag orkade inte. Det är lättare att skriva här. Jag stör mig på att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Ett av mina grundläggande problem är att jag har sett för många disneyfilmer. Jag hoppas alltid att någon ska hjälpa mig. Jag vill att någon ska ställa upp för mig sådär ovillkorligt och fixa allt. Jag har aldrig känt så med någon och jag tror att det är därför jag fortfarande jagar den känslan. Men jag insåg en sak idag; fy fan vilket äckligt beteende det är. Jag kan inte sätta mig själv i jobbiga situationer och hoppas att någon ska lösa problemen åt mig. Det fungerar inte så. Jag känner mig lat och krävande och inte på något sätt som den person jag vill vara. Usch. Men vad gör man då? Hur tränar man bort ett beteende som sitter så djupt? Det bottnar trots allt i ett behov av att känna sig älskad, ett behov av att känna sig viktigast i världen för någon. Nu har jag i alla fall skrivit av mig, vi får se om jag hittar styrkan att förändra mig själv. Jag vet att den finns där, jag vet bara inte hur jag kommer åt den.

Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag inte har lika stor koll på vilka som läser. Det är lite fascinerande ändå att de rosa bokstäverna och den gamla porträttbilden gör att det här känns tryggare för mig. Det är egentligen småsaker som inte borde spela någon roll, men av någon anledning gör dom det. Den här bloggen har följt med mig genom så mycket och den har alltid varit ett sätt för mig att uttrycka känslor. Den nya bloggen handlar mer om vad jag har gjort under dagen eller musik jag lyssnar på eller filmer jag tittar på. Ibland slinker det in ett lite allvarligare inlägg, men de är oftast kryptiska och inte alls så ärliga som jag vill att de ska vara. Här skriver jag mer från hjärtat.

Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.

Idag känns som en rätt bra dag faktiskt. Jag har spenderat den senaste halvtimmen med att diska samt lägga in lite ny musik på i-poden. Myspys. 

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden?

Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med de senaste gångerna eftersom min paranoida sida hela tiden säger att om jag inte gör det snart kommer vi att glida ifrån varandra. Jag tycker inte så mycket om mig själv så varför skulle någon annan göra det? Typ.

Det känns så jäkla hopplöst. Jag har faktiskt inte pengar och jag har tenta på måndag och det är så onödigt att åka till Stockholm bara för att gå ut en kväll. Faktum är att all logik talar emot det, men jag kan ändå inte ändra på vad jag verkligen känner. Sanningen är att jag är så rädd att förlora alla runt omkring mig att jag tror det är anledningen till att jag har så svårt att säga nej. Jag vill alltid att alla runt omkring mig ska vara glada, men egentligen inte för att jag är något slags osjälviskt helgon, utan snarare för att det är det enda sättet för mig att få folk att tycka om mig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Jag har svårt att skriva någonting vettigt för tillfället. Det är så mycket just nu och jag vet inte om jag orkar. Jag är rädd att om jag stannar upp och tänker alldeles för länge kommer jag inte kunna ta mig därifrån.

Jag promenerade väldigt mycket i förrgår. Helt själv. Jag tänkte på allt och ingenting, och jag tror att jag behöver lite tid just nu. Tid som inte finns. Idag är en fin dag med sol. Jag och Olof ska ut och cykla en stund snart vilket känns väldigt trevligt. Jag behöver sysselsätta mig, men bara med saker jag tycker om. Skolarbetet är inte högst på min prioritetslista, men av någon anledning verkar skolarbetet vara just det som är viktigast. Usch.

Jag känner mig lite äcklad av min egen desperation. Jag har ett så starkt behov av bekräftelse att det vinner över mitt förnuft ganska ofta, speciellt i situationer som involverar killar.

Jag gjorde en dum grej i höstas. Upprepade gånger. Jag tänkte inte på det alls vid de tillfällena, det var först efteråt som jag insåg att det var otroligt korkat. Jag hade sex med en tjejkompis expojkvän. Jag och den här tjejen umgås inte så ofta, men jag vet hur mycket hon älskade honom så det var en av de dummaste sakerna jag någonsin gjort. Det värsta var att i min jakt på bekräftelse slog inte denna tanke mig, inte någon gång under perioden jag träffade honom tänkte jag på henne. Det var som sagt först efteråt. Jag blir äcklad av mig själv varenda gång jag tänker på det. Jag hoppas att hon aldrig får reda på någonting, det här är en period i mitt liv jag helst vill glömma. Man gör inte så mot en vän, mot någon som inte har gjort annat än att bete sig som en vän mot en. Usch.

Jag tror att det faktum att jag kan inse en sån här sak om mig själv är ett stort steg i rätt riktning. Nästa gång jag träffar en kille kommer jag tänka efter ordentligt innan det händer någonting.

Imorgon är det skola 12-14, sen ska jag hem. Hem till mamma och pappa alltså. Jag stannar tills på onsdag. Jag mår alltid hur bra som helst dagarna innan jag ska hem till mamma och pappa. Det är som att min hjärna inte räknar med allt bråk och allt skit utan bara ser den allmänna uppfattningen om hur mysigt och skönt det är att få vara ett litet barn igen, komma hem till mamma och pappa och inte behöva ta hand om sig själv för en stund. Det brukar aldrig sluta så, men jag hoppas alltid. Det är lite som att vara sjuk. När man ligger där i sängen med spyhinken bredvid sig lovar och svär man att alltid uppskatta livet efter det här och framför allt inte glömma bort hur pissigt man har mått. Sen när man blir frisk igen är allt som bortblåst. Minnet av känslan av att vara sjuk är som bortblåst. Poff. Det är ganska fascinerande hur hjärnan rensar bort det dåliga och behåller det som är bra. Den bara väljer åt en, men det får konsekvenser. När man har gjort slut med någon minns man bara det som var bra och det tror jag är anledningen till att folk blir tillsammans igen och igen och igen. Men problemen försvinner aldrig. Det tänkte inte hjärnan på när den rensade hårddisken.