Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden?

Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med de senaste gångerna eftersom min paranoida sida hela tiden säger att om jag inte gör det snart kommer vi att glida ifrån varandra. Jag tycker inte så mycket om mig själv så varför skulle någon annan göra det? Typ.

Det känns så jäkla hopplöst. Jag har faktiskt inte pengar och jag har tenta på måndag och det är så onödigt att åka till Stockholm bara för att gå ut en kväll. Faktum är att all logik talar emot det, men jag kan ändå inte ändra på vad jag verkligen känner. Sanningen är att jag är så rädd att förlora alla runt omkring mig att jag tror det är anledningen till att jag har så svårt att säga nej. Jag vill alltid att alla runt omkring mig ska vara glada, men egentligen inte för att jag är något slags osjälviskt helgon, utan snarare för att det är det enda sättet för mig att få folk att tycka om mig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Jag har svårt att skriva någonting vettigt för tillfället. Det är så mycket just nu och jag vet inte om jag orkar. Jag är rädd att om jag stannar upp och tänker alldeles för länge kommer jag inte kunna ta mig därifrån.

Jag promenerade väldigt mycket i förrgår. Helt själv. Jag tänkte på allt och ingenting, och jag tror att jag behöver lite tid just nu. Tid som inte finns. Idag är en fin dag med sol. Jag och Olof ska ut och cykla en stund snart vilket känns väldigt trevligt. Jag behöver sysselsätta mig, men bara med saker jag tycker om. Skolarbetet är inte högst på min prioritetslista, men av någon anledning verkar skolarbetet vara just det som är viktigast. Usch.