Det fascinerar mig att vissa tar sådan tid på sig att komma på nedvärderande ord/meningar bara för att försöka såra någon annan.

Jag läser rätt mycket bloggar och bland annat Kissies vilken verkar vara en av de mest hatade. Jag förstår inte att "vuxna" människor orkar ta sig sådan tid att klanka ner på en tonåring. Alla har väl varit tonåringar och de flesta har nog varit just kaxiga, blonda och enligt stereotypen. Det är också så att om man har en stor blogg skriver man antagligen mer strategiskt för att locka fler läsare så jag tvivlar starkt på att den ytan som visas upp i bloggen är hur den riktiga personen är.

Det som fascinerar mig mest med personer som inte verkar ha förstått innebörden av konstruktiv kritik, utan istället skriver ord som "ful, äcklig, bimbo, korkad" o.s.v., är att de oftast frågar om personen verkligen tror att någon bryr sig om dem. Ja, tydligen gör du det. Du bryr dig eftersom du har spenderat din tid på att skriva ett klagobrev. Att bli irriterad på någonting eller någon är att bry sig. Jag skrattar lite varenda gång jag läser sånt här.

En liknande situation är tjejer som hela tiden klagar på alla andra tjejer. "Kolla vilka fula byxor hon har!", "men guuud, sådär kan man väl inte se ut!?" o.s.v Varför måste vi hela tiden klanka ner på andra för att må bra själva? Alla människor är på det sättet, det är bara det att vissa av oss har insett problemet och arbetar med oss själva för att inte bete oss som svartsjuka idioter. Jag har också sagt samma sak, eller åtminstone hållt med en kompis när hon har gjort det, men egentligen förstår jag inte varför. Borde man inte lära sig efter ett tag att ens egna problem inte försvinner bara för att man fokuserar på andras?

Jag har egentligen ingen specifik poäng med det här inlägget. Det är inte överhuvudtaget skrivet av upprördhet, ilska eller irritation. Jag tycker bara att allt det här är väldigt fascinerande och kände för att skriva ner mina tankar om ämnet.

Ikväll ska jag käka kinamat med Gunilla och Lotta :) Olof har dragit till Stockholm och jag tycker att det är lite jobbigt att sitta helt själv hela kvällen.

Jag funderar på att sluta äta p-piller. Innan jag blev tillsammans med Olof var jag så att jag hade sex bara för att. Jag kände aldrig att jag egentligen ville, men jag kände helt enkelt inte alls. Om tillfället presenterade sig så sa jag inte nej. Nu vill jag inte gå tillbaka till det beteendet så jag känner att om jag slutar med mina p-piller blir det lättare att skita i det. Då kommer jag bli tvungen att skita i det. Plus att p-piller kan orsaka humörsvängningar av olika slag och jag vill gärna se om de har påverkat mitt känsloliv på något sätt. Det enda sättet att ta reda på det är att sluta äta dem. Jag tror att det kan vara en väldigt bra idé helt enkelt.

Magkatarr. Jag tror att det är det. Stressen tar över ibland. Igår fick jag nästan lika ont i magen som förra gången, men jag hann som tur var somna innan det blev värre. Båda gångerna har det varit när Olof ska till Stockholm och jag ska stanna hemma själv. Jag tror att jag får panik över att vara ensam. Det är en sak att känna sig ensam, men att faktiskt vara helt ensam på ett bokstavligt sätt är nog alldeles för påfrestande för mig. Jag tror inte att jag trivs i mitt eget sällskap.

Skola om en timme så nu ska jag börja göra mig iordning.