Nu är jag hemma hos mamma och pappa i Tumba igen. Bakis och seg. Det blev Stocken igår med Åsa från klassen :) Sen var Olof och några där också. Hade skitkul, drack som en häst travar och blev sådär lagom kalaspackad. Det blev alla andra också så det märktes inte speciellt mycket.

Det är jobbigt att jag aldrig vågar visa mina känslor förutom när jag skriver här eller är full. Jag går runt och ältar saker och mår dåligt på insidan ändå tills jag spricker. Spricker gör jag oftast på fyllan. Jag borde ta itu med saker när de händer, inte flera månader senare när ingen kommer ihåg vad som hänt. Dumt.

Ikväll vet jag i alla fall inte vad som händer. Vill hitta på något, men jag är så sjukt seg så vi får väl se hur det blir med den saken. Mamma och pappa har i alla fall köpt chokladpudding. Najs.

Jag blir så jävla ledsen när du pratar om att du aldrig var kär i mig, att jag aldrig var kär i dig. Jag är inte kär i dig längre, jag var nog inte det under två tredjedelar av vårat förhållande, det var nog inte du heller. Men att säga att vi aldrig var kära på riktigt är precis lika illa som att trampa på mig. Du trampar på mig som att du fimpar en cigarett. Våldsamt krossad på marken. Varför? Vårt förhållande var det enda riktiga jag någonsin haft. Det enda som betydde någonting på riktigt. Jag har inga känslor kvar alls, men jag kommer ihåg de jag hade och du bara trampar på dem. Jag mår illa.