Hade precis en konversation med en vän om mina föräldrar. Jag älskar dem, men ingen får mig att må lika dåligt som dem. Det är ett destruktivt förhållande. Föräldrar ska inte skrika elaka saker tillbaka när barnet beter sig som just det, ett barn. Föräldrar ska inte säga att man är löjlig när man gråter för att man inte har fått den rätta sortens uppmärksamhet som barn. Pengar och saker är inte samma sak som kärlek. De ska inte heller fortsätta skrika elaka saker när de ser att deras barn börjar gråta på grund av det de har sagt. De får mig verkligen att må så jäkla dåligt. Det är tur att jag har flyttat hemifrån nu, men varje gång vi ses är det samma sak igen.

Jag mår dåligt över att erkänna såna här saker. Precis som med en tjej som har en pojkvän som misshandlar henne psykiskt, har jag svårt att se det dåliga när allt är bra igen. När det är bra är det så jäkla bra. Jag är pappas flicka och har alltid varit det så när vi gör saker tillsammans mår jag bättre än någonsin. Bio, bowling, hockey. Jag söker hela tiden mina föräldrars bekräftelse trots att jag vet hur hemskt det kan vara ibland.

Jag ska inte säga att allt är deras fel. Jag har under min tonårsperiod bråkat otroligt mycket med dem. Antagligen för att jag ville ha uppmärksamhet. När man har en utvecklingsstörd bror är det svårt att få uppmärksamhet av sina föräldrar, förutom pengar och saker då. Jag har alltid känt mig tvungen att hålla mig i bakgrunden för att inte störa, för att inte vara jobbig. Det håller inte, jag blir arg, ledsen, förvirrad och får utbrott. Det jobbiga är att inte kunna skylla på dem. De valde inte att få en utvecklingsstörd son, de valde inte att behöva prioritera honom. Även om det känns så ibland så är det inte fallet. Men när jag förklarar att det här har varit jobbigt för mig, att jag har mått dåligt över det här så länge, då tycker de att jag är löjlig. De reagerar inte ens på sitt barns tårar.

Olof säger att jag är deprimerad, att jag har varit det nästan hela mitt liv. Jag tror att det han säger är sant. Den här situationen och situationen i låg- och mellanstadiet med utfrysning och dylikt har satt sina spår. Men vad gör man när man har varit deprimerad så länge man kan minnas? Jag känner mig inte ens deprimerad eftersom det har blivit en del av min personlighet. Jag är alltid lite ledsen, det är bara så jag är. Det har blivit en del av den jag är, så hur blir jag av med det utan att behöva omdefiniera hela mig själv? Kommer inte  det att vara ännu svårare, jobbigare och mer smärtsamt?