Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag inte har lika stor koll på vilka som läser. Det är lite fascinerande ändå att de rosa bokstäverna och den gamla porträttbilden gör att det här känns tryggare för mig. Det är egentligen småsaker som inte borde spela någon roll, men av någon anledning gör dom det. Den här bloggen har följt med mig genom så mycket och den har alltid varit ett sätt för mig att uttrycka känslor. Den nya bloggen handlar mer om vad jag har gjort under dagen eller musik jag lyssnar på eller filmer jag tittar på. Ibland slinker det in ett lite allvarligare inlägg, men de är oftast kryptiska och inte alls så ärliga som jag vill att de ska vara. Här skriver jag mer från hjärtat.