Precis hemkommen från en krogrunda med Åsa och hennes vänner :) Köpte med mig MAX-mat hem :D Taxichaffisen stannade taxametern på 100:- för att han var snäll och flörtade med mig :D Det är jävligt nice att vara blondin ibland. Jag har kommit in på två ställen med 23-årsgräns ikväll och inte ett öga lyfte vakten. Nice!

Det är lite av en självförtroendeboost ;)

Ska alldeles strax börja röra mig hem till Åsa för att sedan gå ut på krogen och röja :) Känner mig skitsnygg och på topp idag så det är ett perfekt tillfälle att gå på krogen :)

Vaknade vid kvart i tolv och kände att det kanske var dags att gå upp nu.

Jag funderar på att ta ett riktigt IQ-test, alltså ett sånt där man sätter sig i ett klassrum och gör ett riktigt prov. Jag har gjort en massa på internet, bland annat ett från Illustrerad Vetenskap, och jag har fått ganska många olika resultat. Dock ligger alla resultat inom 120-130-skalan. 123, 127, 128 o.s.v Det vore kul att veta på riktigt :)

Det fascinerar mig att vissa tar sådan tid på sig att komma på nedvärderande ord/meningar bara för att försöka såra någon annan.

Jag läser rätt mycket bloggar och bland annat Kissies vilken verkar vara en av de mest hatade. Jag förstår inte att "vuxna" människor orkar ta sig sådan tid att klanka ner på en tonåring. Alla har väl varit tonåringar och de flesta har nog varit just kaxiga, blonda och enligt stereotypen. Det är också så att om man har en stor blogg skriver man antagligen mer strategiskt för att locka fler läsare så jag tvivlar starkt på att den ytan som visas upp i bloggen är hur den riktiga personen är.

Det som fascinerar mig mest med personer som inte verkar ha förstått innebörden av konstruktiv kritik, utan istället skriver ord som "ful, äcklig, bimbo, korkad" o.s.v., är att de oftast frågar om personen verkligen tror att någon bryr sig om dem. Ja, tydligen gör du det. Du bryr dig eftersom du har spenderat din tid på att skriva ett klagobrev. Att bli irriterad på någonting eller någon är att bry sig. Jag skrattar lite varenda gång jag läser sånt här.

En liknande situation är tjejer som hela tiden klagar på alla andra tjejer. "Kolla vilka fula byxor hon har!", "men guuud, sådär kan man väl inte se ut!?" o.s.v Varför måste vi hela tiden klanka ner på andra för att må bra själva? Alla människor är på det sättet, det är bara det att vissa av oss har insett problemet och arbetar med oss själva för att inte bete oss som svartsjuka idioter. Jag har också sagt samma sak, eller åtminstone hållt med en kompis när hon har gjort det, men egentligen förstår jag inte varför. Borde man inte lära sig efter ett tag att ens egna problem inte försvinner bara för att man fokuserar på andras?

Jag har egentligen ingen specifik poäng med det här inlägget. Det är inte överhuvudtaget skrivet av upprördhet, ilska eller irritation. Jag tycker bara att allt det här är väldigt fascinerande och kände för att skriva ner mina tankar om ämnet.

Ikväll ska jag käka kinamat med Gunilla och Lotta :) Olof har dragit till Stockholm och jag tycker att det är lite jobbigt att sitta helt själv hela kvällen.

Jag funderar på att sluta äta p-piller. Innan jag blev tillsammans med Olof var jag så att jag hade sex bara för att. Jag kände aldrig att jag egentligen ville, men jag kände helt enkelt inte alls. Om tillfället presenterade sig så sa jag inte nej. Nu vill jag inte gå tillbaka till det beteendet så jag känner att om jag slutar med mina p-piller blir det lättare att skita i det. Då kommer jag bli tvungen att skita i det. Plus att p-piller kan orsaka humörsvängningar av olika slag och jag vill gärna se om de har påverkat mitt känsloliv på något sätt. Det enda sättet att ta reda på det är att sluta äta dem. Jag tror att det kan vara en väldigt bra idé helt enkelt.

Magkatarr. Jag tror att det är det. Stressen tar över ibland. Igår fick jag nästan lika ont i magen som förra gången, men jag hann som tur var somna innan det blev värre. Båda gångerna har det varit när Olof ska till Stockholm och jag ska stanna hemma själv. Jag tror att jag får panik över att vara ensam. Det är en sak att känna sig ensam, men att faktiskt vara helt ensam på ett bokstavligt sätt är nog alldeles för påfrestande för mig. Jag tror inte att jag trivs i mitt eget sällskap.

Skola om en timme så nu ska jag börja göra mig iordning.

Idag har det varit mycket! Åkte till Gränby Centrum med Olof och Therese för att reklamera skorna. När jag pratade med snubben i skobutiken tog han skorna, gav mig ett kvitto och sa att det skulle höra av sig när de var klara. Tydligen är det någon ny policy bland skobutikerna att själva lämna in trasiga skor till skomakaren. Helt gratis. Det tycker jag är helt jävla lysande! Äntligen ett bra initiativ från någon :P Så nu blir mina favoritstövlar lagade istället för att jag ska behöva leta efter någonting nytt.

Vi passade även på att storhandla på ICA Kvantum där jag stötte på Gunilla och Lotta :) Trevligt! Sen hittade jag godishyllan. Karamellkungen. Av någon anledning verkar det bara vara ICA som har Karamellkungen och det är det bästa godiset någonsin! Det blev en påse för cirka femtio spänn.

Bra dagar är de dagar då jag har för mycket att göra för att stanna upp och tänka.

Det värsta är att inte tro på sig själv. Jag letar alltid anledningar till att dumförklara mig själv, förminska mig själv, tolka varenda liten skitgrej som att det är någonting fel på mig. Jag vet ju att det inte är så, men min logiska del och min känslomässiga del kommunicerar inte med varandra. Jag är så jäkla medveten om allt som händer med mig, allt som är jobbigt, men på ett mer personligt plan, när det väl kommer till kritan, då tar jag ändå åt mig av allting som sägs och mår piss. Det är liksom så lätt i teorin, men så jäkla svårt i praktiken.

Jag tänker ofta på det faktum att statistiken faktiskt säger att i min ålder är det väldigt många som har dålig självkänsla. Tonårsperioden är den mest osäkra. Men samtidigt som det finns en viss trygghet i att veta att man inte är ensam blir det så himla lätt att tänka att man är löjlig. Varför skulle just jag behöva hjälp? Varför kan inte jag ta tag i mina problem själv precis som alla andra? Varför är jag så svag?, så ynklig?

 När jag tänker så mår jag lite illa. Jag vill spy lite grann. Jag äcklar mig själv. Det har jag aldrig gjort förut och jag tvivlar på att det är ett steg i rätt riktning..