Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.

Idag känns som en rätt bra dag faktiskt. Jag har spenderat den senaste halvtimmen med att diska samt lägga in lite ny musik på i-poden. Myspys. 

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden?

Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med de senaste gångerna eftersom min paranoida sida hela tiden säger att om jag inte gör det snart kommer vi att glida ifrån varandra. Jag tycker inte så mycket om mig själv så varför skulle någon annan göra det? Typ.

Det känns så jäkla hopplöst. Jag har faktiskt inte pengar och jag har tenta på måndag och det är så onödigt att åka till Stockholm bara för att gå ut en kväll. Faktum är att all logik talar emot det, men jag kan ändå inte ändra på vad jag verkligen känner. Sanningen är att jag är så rädd att förlora alla runt omkring mig att jag tror det är anledningen till att jag har så svårt att säga nej. Jag vill alltid att alla runt omkring mig ska vara glada, men egentligen inte för att jag är något slags osjälviskt helgon, utan snarare för att det är det enda sättet för mig att få folk att tycka om mig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Jag har svårt att skriva någonting vettigt för tillfället. Det är så mycket just nu och jag vet inte om jag orkar. Jag är rädd att om jag stannar upp och tänker alldeles för länge kommer jag inte kunna ta mig därifrån.

Jag promenerade väldigt mycket i förrgår. Helt själv. Jag tänkte på allt och ingenting, och jag tror att jag behöver lite tid just nu. Tid som inte finns. Idag är en fin dag med sol. Jag och Olof ska ut och cykla en stund snart vilket känns väldigt trevligt. Jag behöver sysselsätta mig, men bara med saker jag tycker om. Skolarbetet är inte högst på min prioritetslista, men av någon anledning verkar skolarbetet vara just det som är viktigast. Usch.

Jag känner mig lite äcklad av min egen desperation. Jag har ett så starkt behov av bekräftelse att det vinner över mitt förnuft ganska ofta, speciellt i situationer som involverar killar.

Jag gjorde en dum grej i höstas. Upprepade gånger. Jag tänkte inte på det alls vid de tillfällena, det var först efteråt som jag insåg att det var otroligt korkat. Jag hade sex med en tjejkompis expojkvän. Jag och den här tjejen umgås inte så ofta, men jag vet hur mycket hon älskade honom så det var en av de dummaste sakerna jag någonsin gjort. Det värsta var att i min jakt på bekräftelse slog inte denna tanke mig, inte någon gång under perioden jag träffade honom tänkte jag på henne. Det var som sagt först efteråt. Jag blir äcklad av mig själv varenda gång jag tänker på det. Jag hoppas att hon aldrig får reda på någonting, det här är en period i mitt liv jag helst vill glömma. Man gör inte så mot en vän, mot någon som inte har gjort annat än att bete sig som en vän mot en. Usch.

Jag tror att det faktum att jag kan inse en sån här sak om mig själv är ett stort steg i rätt riktning. Nästa gång jag träffar en kille kommer jag tänka efter ordentligt innan det händer någonting.

Imorgon är det skola 12-14, sen ska jag hem. Hem till mamma och pappa alltså. Jag stannar tills på onsdag. Jag mår alltid hur bra som helst dagarna innan jag ska hem till mamma och pappa. Det är som att min hjärna inte räknar med allt bråk och allt skit utan bara ser den allmänna uppfattningen om hur mysigt och skönt det är att få vara ett litet barn igen, komma hem till mamma och pappa och inte behöva ta hand om sig själv för en stund. Det brukar aldrig sluta så, men jag hoppas alltid. Det är lite som att vara sjuk. När man ligger där i sängen med spyhinken bredvid sig lovar och svär man att alltid uppskatta livet efter det här och framför allt inte glömma bort hur pissigt man har mått. Sen när man blir frisk igen är allt som bortblåst. Minnet av känslan av att vara sjuk är som bortblåst. Poff. Det är ganska fascinerande hur hjärnan rensar bort det dåliga och behåller det som är bra. Den bara väljer åt en, men det får konsekvenser. När man har gjort slut med någon minns man bara det som var bra och det tror jag är anledningen till att folk blir tillsammans igen och igen och igen. Men problemen försvinner aldrig. Det tänkte inte hjärnan på när den rensade hårddisken.

Idag köpte jag nya jeans. Wrangler. De är så fina att jag nästan dreglar. Sjuhundranittionio riksdaler, men med studentrabatt blev det bara sjuhundranitton. Nice!

De har mailat mig angående sommarjobb på AOM Assistans också. Det blir nog där jag kommer vara. Jag vill inte säga nej till dem och chansa på IKEA när jag inte vet om jag får det jobbet. Då kanske jag står där utan någonting alls och det vore inte bra.

De ringde från studenthälsan idag och sa att kuratorn var magsjuk och att min tid var inställd. Kul. För det första undrar jag varför idioterna bara har en kurator? För det andra säger människan i telefonen till mig att nästa lediga tid inte är förrän den 23:e mars. Visst, jag vet att det är så inom vården, men när man verkligen behöver prata med någon känns det så jäkla sjukt att behöva vänta så länge. I den situationen borde de verkligen ha en extra kurator. Usch.

Skola idag i alla fall. 13-15.

Det är ganska skönt att inte bli bakis. Jag blir bara lite segare än vanligt. Hur som helst är Olof hemma igen och vi har precis blivit klara med tvättstugan. Nu är det dags att beställa bakispizza! :)