Hade precis en konversation med en vän om mina föräldrar. Jag älskar dem, men ingen får mig att må lika dåligt som dem. Det är ett destruktivt förhållande. Föräldrar ska inte skrika elaka saker tillbaka när barnet beter sig som just det, ett barn. Föräldrar ska inte säga att man är löjlig när man gråter för att man inte har fått den rätta sortens uppmärksamhet som barn. Pengar och saker är inte samma sak som kärlek. De ska inte heller fortsätta skrika elaka saker när de ser att deras barn börjar gråta på grund av det de har sagt. De får mig verkligen att må så jäkla dåligt. Det är tur att jag har flyttat hemifrån nu, men varje gång vi ses är det samma sak igen.

Jag mår dåligt över att erkänna såna här saker. Precis som med en tjej som har en pojkvän som misshandlar henne psykiskt, har jag svårt att se det dåliga när allt är bra igen. När det är bra är det så jäkla bra. Jag är pappas flicka och har alltid varit det så när vi gör saker tillsammans mår jag bättre än någonsin. Bio, bowling, hockey. Jag söker hela tiden mina föräldrars bekräftelse trots att jag vet hur hemskt det kan vara ibland.

Jag ska inte säga att allt är deras fel. Jag har under min tonårsperiod bråkat otroligt mycket med dem. Antagligen för att jag ville ha uppmärksamhet. När man har en utvecklingsstörd bror är det svårt att få uppmärksamhet av sina föräldrar, förutom pengar och saker då. Jag har alltid känt mig tvungen att hålla mig i bakgrunden för att inte störa, för att inte vara jobbig. Det håller inte, jag blir arg, ledsen, förvirrad och får utbrott. Det jobbiga är att inte kunna skylla på dem. De valde inte att få en utvecklingsstörd son, de valde inte att behöva prioritera honom. Även om det känns så ibland så är det inte fallet. Men när jag förklarar att det här har varit jobbigt för mig, att jag har mått dåligt över det här så länge, då tycker de att jag är löjlig. De reagerar inte ens på sitt barns tårar.

Olof säger att jag är deprimerad, att jag har varit det nästan hela mitt liv. Jag tror att det han säger är sant. Den här situationen och situationen i låg- och mellanstadiet med utfrysning och dylikt har satt sina spår. Men vad gör man när man har varit deprimerad så länge man kan minnas? Jag känner mig inte ens deprimerad eftersom det har blivit en del av min personlighet. Jag är alltid lite ledsen, det är bara så jag är. Det har blivit en del av den jag är, så hur blir jag av med det utan att behöva omdefiniera hela mig själv? Kommer inte  det att vara ännu svårare, jobbigare och mer smärtsamt?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom det inom den närmsta tiden kommer att ske en hel del förändringar i mitt liv känns det som att det återigen är dags att skriva ett inlägg i denna blogg. Det här är nämligen min fristad. Det här är en plats där jag kan uttrycka mig fritt och ...

Jag förstår inte vart motivationen till att plugga har kommit ifrån. Helt plötsligt var den bara där. Jag tänkte skriva ett inlägg i min andra blogg, men jag orkade inte. Det är lättare att skriva här. Jag stör mig på att jag inte tar ansvar för mitt...

Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag ...

Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.   Idag känns som en rätt ...

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden? Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med ...