ibland undrar jag vart all min tid tar vägen. jag spelar inte någon sport på fritiden, jag har inga fritidsintressen alls egentligen, förutom ett: mina vänner. men hur kommer det sig då att jag känner att jag inte har tid för dem? jag har verkligen ingenting att göra på fritiden förutom att umgås med olof och mina vänner, men ändå så blir allting fel på något sätt. jag har det inte stressigt i skolan, jag har knappt några lektioner alls, så jag kan inte skylla på att jag är trött eller stressad heller. så varför, varför, varför räcker inte min tid till??olof träffar jag i skolan varje dag, men på senaste tiden ses vi inte så mycket på vardagseftermiddagar/-kvällar. nina träffar jag lite hipp som happ, någon kväll i veckan, eftersom vi bor så himla nära varandra. ammis träffar jag nästan aldrig. vi är mer sådär att vi ses väldigt mycket under en period, men sen ses vi kanske inte på ett halvår eller så. emma flyttas runt från det ena boendet till det andra och henne träffar jag inte heller ofta. det är jobbigt att se henne så deprimerad och självmordsbenägen, det är jobbigt att vara i en miljö med en massa människor som är som henne. därför blir det inte av så ofta, men jag gör mitt bästa. de dagar då jag känner mig riktigt psykiskt stark hälsar jag på henne. jag måste klara av att vara stark för oss båda när jag är där.jag menar absolut inte att jag inte orkar med mina vänner när de är ledsna! om det är något jag har bra självförtroende för så är det min förmåga att inte bara lyssna på andra utan att också verkligen bry mig om vad de säger. jag vill alltid att mina vänner ska veta att de kan prata med mig om vad som helst, när som helst. ring mig mitt i natten, ring klockan fem på morgonen, det spelar ingen roll för jag kommer alltid lyssna.jag blir arg på mig själv för att jag inte kan förstå eller förklara vad som tar upp min tid. när jag försöker tänka efter är det som att ett moln blockerar mina tankar och jag kan inte se någonting alls. är det bara brist på energi? för jag vet att det inte är brist på vilja. jag skulle mer än gärna spendera varenda dag i mitt liv med olof, amanda, nina och emma! det känns som att jag är helt paralyserad och bara skriker inombords "jag vill! jag vill! jag vill!".finns det någon som kan hjälpa mig lösa det här problemet? eller åtminstone förklara varför det är såhär?

efter stoffes besök i fredags började jag må riktigt dåligt, hade mått dåligt hela dagen men det blev kanske värre av att jag ansträngde mig genom att följa med honom till bussen eller nåt. hur som helst bröt febern ut och jag har varit sängliggande hela helgen.igår firade jag o olof 1 år tillsammans :D var väl inte 100% frisk, men tillräckligt för att kunna gå på bio :) vi såg "apocalypto" vilket var en riktigt bra film :)PS. Nina, det stod att "han följde med mig hem och drack en kopp kaffe", det stod ingenting om att VI drack kaffe :P läs noga vafan :P