Jag får en klump i magen, som att jag har gått miste om någonting viktigt, varje gång jag bara låter dom gå förbi. när jag träffar anton på bussen, eller stoffe på tåget, eller när jonte skriver på msn. det är lyckorus. vi hade liksom en så stark gemenskap, vänskap, så att det gör ont varje gång jag bara låter dem gå förbi utan att hälsa. jag vill ropa eller nånting. det känns som att för varje gång vi inte hälsar försvinner minnet av dem lite grann. det blir suddigare och suddigare. det är svårt att förklara för vi var inte bästa vänner och berättade allt för varandra, men det fanns liksom en slags gemenskap mellan alla oss som jag aldrig har känt förut. det kanske är därför jag inte vill släppa dem helt heller. varför vill man alltid hålla kvar minnen? varför blir man nostalgisk när man ser en viss person? varför målar man upp en bild av att allting var perfekt när det fanns fel? varför lurar man sig själv så?jag saknar dom, mina vänner.