jag vill verkligen skriva, bara skriva om allt och ingenting, men det kommer liksom inga ord. jag vet inte vad jag ska skriva. det blir bara en massa strunt.idag känns det ändå rätt bra. jag har varit ganska neutral förutom mitt utbrott på alex och jurij (vilket de förtjänade). det är lättare när jag är neutral, det gör liksom inte ont på samma sätt då. allt går bara i slow-motion. fast en eller två gånger har jag känt tårarna välla upp i ögonen, men ingenting har runnit ut. det skulle jag aldrig tillåta i skolan, då skulle det krävas väldigt mycket. jag vet inte varför det känns så jobbigt att gråta inför andra. det kanske är det där med att inte visa sig sårbar.en sak jag verkligen är glad över är att jag inte har självmordstankar. enda anledningen till att jag klarar av att vara deprimerad är att jag faktiskt vill leva. visst kan jag tycka att livet är jobbigt, men aldrig så mycket att jag vill att det ska ta slut. jag tror att jag är väldigt feg, det är mycket snack och lite verkstad. när det verkligen gäller vågar jag inte. jag kommer ihåg för ungefär fem eller sex år sedan, en period då jag var väldigt hatad av en viss grupp människor från lågstadiet. jag blir gråtfärdig så fort jag tänker på det, till och med nu. det var verkligen hemskt jobbigt eftersom det återupplivade alla jobbiga minnen från lågstadiet. under den perioden "provade jag på" att skära mig i armarna. den psykiska smärtan var för mycket och jag behövde koncentrera mig på någonting annat, jag valde fysisk smärta. men till och med då var jag feg. jag skar aldrig så djupt att jag fick ärr, de försvann efter en vecka. det var inte blödande sår, det var mer som skrapsår. jag skrapade bara på ytan, vågade inte fullfölja det till hundra procent. så ja, jag är en fegis, men fan så glad över det ändå!jag har all rätt i världen att tycka om livet trots att jag är deprimerad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom det inom den närmsta tiden kommer att ske en hel del förändringar i mitt liv känns det som att det återigen är dags att skriva ett inlägg i denna blogg. Det här är nämligen min fristad. Det här är en plats där jag kan uttrycka mig fritt och ...

Jag förstår inte vart motivationen till att plugga har kommit ifrån. Helt plötsligt var den bara där. Jag tänkte skriva ett inlägg i min andra blogg, men jag orkade inte. Det är lättare att skriva här. Jag stör mig på att jag inte tar ansvar för mitt...

Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag ...

Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.   Idag känns som en rätt ...

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden? Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med ...