så går det när man äter ananas!______________________________jag känner mig så himla besviken. när jag fyllde år var det bara jag, olof och alex som gick ut på krogen. inget illa menat, men kul liksom. ingen annan. jag är besviken för att jag kände mig bortglömd, för att det inte blev som jag ville när jag fyllde 18. typ den viktigaste födelsedagen i ens liv enligt mig. andra gången vi gick på krogen var det fortfarande jag, olof och alex. plus alex kompis, och oscar tittade förbi. jag känner mig bortglömd. när alla andra fyllde år var ni minsann asmånga. men nej. patrik kan inte gå ut på krogen alls. ingen av de andra heller känns det som. de jag pratar om är de från "gänget" i skolan. alla bara glömde bort mig. det gör ont.jag försöker få igång någonting typ varenda helg, men ingen kan. alla har för lite pengar... skaffa jobb FFS! jag föreslog att vi skulle åka till danmark. alla sa jaa vilken bra idé. ingen sparar pengar. ni säger att ni försöker så gott ni kan. NEJ! fatta att ni inte gör det. varken med att åka utomlands eller att gå på krogen. hade ni verkligen verkligen verkligen velat så hade ni skaffat ett jobb, lånat pengar, vad som helst. det skulle jag göra.ni får gärna tycka att jag är barnslig om ni nu läser det här, men om ni kan se bortom det för en sekund så ser ni kanske att det är mig ni sårar i processen. I'm hurting, and I feel invisible.

en helt vanlig torsdag. jag var på CVE och sa upp mig idag också. jag varken hinner eller orkar ha ett extrajobb just nu. min psykiska hälsa är viktigare än pengar. kommer ju få lön den här månaden och nästa också, så det räcker ett tag. sen blir det tillbaka till 950:- i månaden. suck. men jag antar att det är bäst såhär, eftersom jag inte klarar av all stress. bättre än att hoppa av skolan eller säga upp kontakten med vännerna i alla fall.snart dags för julklappar förresten! det bästa med att jag har tappat kontakten med de flesta kompisarna är att jag inte behöver köpa lika mycket julklappar som förut :P i år blir det bara mamma, pappa, kalle, nina, amanda och olof :)

nu har jag officiellt bytt telefonnummer.har inte så mycket att skriva egentligen. jag känner mig bara tom på ord, vet inte riktigt varför. det känns som att jag helt enkelt inte har någonting kvar att berätta. weird.just nu har jag en bra period. bättre än vanligt i alla fall. men det känns på något sätt som att jag inte har någon rätt att kalla mig själv deprimerad. jag ser hela tiden folk som är mer deprimerade än mig, som har värre problem än mig, och jag känner mig löjlig. ibland undrar jag om jag på något undermedvetet plan har velat vara deprimerad och på så sätt blivit det. när jag var yngre tänkte jag ofta på att jag ville ha en ätstörning eller något annat fel. jag ville skära mig i armarna, jag ville sluta äta, jag ville vara deprimerad - jag ville ha uppmärksamhet. jag ville ha en anledning för folk att lägga märke till mig, jag ansåg inte att jag som person räckte till. ibland undrar jag om det där på något sätt etsades fast i min hjärna. kan man välja att bli deprimerad? och om man kan det, kan man då frivilligt ta sig ur det hur lätt som helst? jag vet inte.___________________________tänkte bara säga grattis på 18-årsdagen till elin också :)