jag känner mig tom. som ett skal, ett väldigt ihåligt skal. jag känner inte mina egna känslor, jag känner via andra. om någon annan är glad är jag glad. om någon annan är ledsen är jag ledsen. en sorglig tv-serie gör mig ledsen, men ingenting i mitt eget liv. en film med lyckligt slut gör mig lycklig, men inte mitt eget liv. jag lever genom andras liv. mest genom musiken. musiken påverkar mina känslor nästan till 100% nuförtiden. det är allt jag har, och jag håller i mig för glatta livet. jag ramlar snart. jag är rädd för att det ska bli tyst för då kanske jag glömmer bort att känna helt. då kanske jag blir känslokall, och då kanske jag börjar tro på att jag inte känner någonting alls. det tror jag inte på nu. jag tror i alla fall att mina känslor finns där inne, men dom är inlåsta och jag har tappat nyckeln.jag vet inte vad jag letar efter, men jag letar efter någonting som kan fylla det tomrum som är inuti mig. det finns så många känslor som jag vill fylla det här tomrummet med, men det är som att jag på något sätt inte kommer åt dessa känslor. jag ser dem, men jag känner dem inte. eller gör jag det? det är förvirrande. när saker händer runt omkring mig känner jag, men när allt blir tyst blir jag tom. därför drar jag slutsatsen att mina känslor har blivit kidnappade av någon eller något, dom är borta. förhoppningsvis inte för alltid. för jag vet att dom är där, och jag håller fast vid minnet av dem. jag omringar mig med folk som känner åt mig. JAG VILL KÄNNA!bara lite grann...det här är sanningen, jag tror inte att jag känner någonting själv längre. inte på egen hand. jag är hela tiden rädd för att trampa på någons tår, såra någon, men jag måste få skriva sanningen. jag känner inte längre! jag vet att jag har känt, och jag vet vad det var för känslor och minnena är fortfarande starka, men jag känner ingenting längre. bara när jag är med er, därför märker ni heller inte det jag pratar om. men jag är tom, ett svart hål, ingenting, när jag är ensam med mig själv och tystnaden. jag vill känna igen, jag försöker, men jag vet inte hur. hur gör man för att känna igen?det är lite som alzheimers. jag har glömt allt och nu måste jag lära mig allt det gamla en gång till, men för mig känns det som första gången.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom det inom den närmsta tiden kommer att ske en hel del förändringar i mitt liv känns det som att det återigen är dags att skriva ett inlägg i denna blogg. Det här är nämligen min fristad. Det här är en plats där jag kan uttrycka mig fritt och ...

Jag förstår inte vart motivationen till att plugga har kommit ifrån. Helt plötsligt var den bara där. Jag tänkte skriva ett inlägg i min andra blogg, men jag orkade inte. Det är lättare att skriva här. Jag stör mig på att jag inte tar ansvar för mitt...

Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag ...

Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.   Idag känns som en rätt ...

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden? Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med ...