jag känner mig tom. som ett skal, ett väldigt ihåligt skal. jag känner inte mina egna känslor, jag känner via andra. om någon annan är glad är jag glad. om någon annan är ledsen är jag ledsen. en sorglig tv-serie gör mig ledsen, men ingenting i mitt eget liv. en film med lyckligt slut gör mig lycklig, men inte mitt eget liv. jag lever genom andras liv. mest genom musiken. musiken påverkar mina känslor nästan till 100% nuförtiden. det är allt jag har, och jag håller i mig för glatta livet. jag ramlar snart. jag är rädd för att det ska bli tyst för då kanske jag glömmer bort att känna helt. då kanske jag blir känslokall, och då kanske jag börjar tro på att jag inte känner någonting alls. det tror jag inte på nu. jag tror i alla fall att mina känslor finns där inne, men dom är inlåsta och jag har tappat nyckeln.jag vet inte vad jag letar efter, men jag letar efter någonting som kan fylla det tomrum som är inuti mig. det finns så många känslor som jag vill fylla det här tomrummet med, men det är som att jag på något sätt inte kommer åt dessa känslor. jag ser dem, men jag känner dem inte. eller gör jag det? det är förvirrande. när saker händer runt omkring mig känner jag, men när allt blir tyst blir jag tom. därför drar jag slutsatsen att mina känslor har blivit kidnappade av någon eller något, dom är borta. förhoppningsvis inte för alltid. för jag vet att dom är där, och jag håller fast vid minnet av dem. jag omringar mig med folk som känner åt mig. JAG VILL KÄNNA!bara lite grann...det här är sanningen, jag tror inte att jag känner någonting själv längre. inte på egen hand. jag är hela tiden rädd för att trampa på någons tår, såra någon, men jag måste få skriva sanningen. jag känner inte längre! jag vet att jag har känt, och jag vet vad det var för känslor och minnena är fortfarande starka, men jag känner ingenting längre. bara när jag är med er, därför märker ni heller inte det jag pratar om. men jag är tom, ett svart hål, ingenting, när jag är ensam med mig själv och tystnaden. jag vill känna igen, jag försöker, men jag vet inte hur. hur gör man för att känna igen?det är lite som alzheimers. jag har glömt allt och nu måste jag lära mig allt det gamla en gång till, men för mig känns det som första gången.

wherever you go, whatever you do, I will be right here waiting for you .jag kan ärligt säga att det inte finns någonting jobbigt mellan dig och mig längre. det känns riktigt bra. ibland när man bråkar säger man förlåt bara för att få det överstökat, ingen blir riktigt nöjd och båda är fortfarande småsura men man döljer det. inte nu, nu är det löst. allt gammalt skit är borta nu känns det som. härligt :)______________________________________annars är det väl bra. det går upp och ner. ena sekunden är jag glad som fan, men nästa blir jag helt tom. jag bara stannar upp och stirrar rakt ut och min hjärna töms på allt. bara en ångestkänsla stannar kvar och gnager inuti. fast det är bara nästan ångest, en ångest som inte riktigt orkar ta sig fram till sitt mål och omfamna mig helt. bara halft. känner mig så hjälplös.blev så glad när du kontaktade mig och det du skrev verkligen rörde mig. det kändes bra att det var just du eftersom vi inte har umgåtts på hur länge som helst. det kändes mer ärligt då, som att det du skrev verkligen kom från hjärtat. tack.

jag förstår vad du menar för jag märkte att du kände så när du snäste av mig när jag sa att skeden inte fick ligga på bordet. det är absolut ingenting jag gör medvetet, och det är också det att du missförstår eftersom jag inte på något sätt försöker visa att jag är överlägsen dig för det är jag inte. tänkte bara att jag har rätt att förklara vad jag faktiskt menade innan du försöker slänga bort våran vänskap.det där med sandra och hennes kompis var ingenting personligt mot dig. jag tycker bara inte om när folk snackar skit om mina kompisar, speciellt inte när den kompisen är i rummet bredvid och kan höra allt. kändes bara elakt, that's all. sen att olof reagerade starkare än mig till o me det kan ju inte jag rå för, och det var ju menat både till dig OCH alexander eftersom han också satt och klagade på dom. men MEST av allt berodde min dåliga reaktion på att jag, som jag sa då, inte anser att man ska döma någon efter första intrycket. bli inte sur nu, men du har ju faktiskt varit precis så som dom. jag menar inte det där med att dom var fjantiga som du sa, utan du har också varit på sådär dåligt humör och lite sur första gången du har träffat vissa av mina kompisar. till exempel när du skulle få träffa elin första gången. då satt vi på caféet och du lyssnade på din mp3, var allmänt sur och pratade inte med någon av oss. det var inte ett bra första intryck på elin liksom, men jag pratade med henne och förklarade hur underbar du egentligen är och att det där bara var tillfälligt, och hon gav dig en andra chans och nu tycker hon jättemycket om dig. det var därför jag blev sur, för att du dömde dom så snabbt när alla egentligen förtjänar en andra chans. det var inte på grund av att jag ville tillrättavisa dig eller så, blev bara lite irriterad på grund av det jag förklarade nyss.och det där med skeden måste verkligen bara vara ett missförstånd. jag kanske lät vresig eller sur, men i såna fall var det bara att det liksom satt kvar sen den tidigare grejen med att tjejerna var så tråkiga, det var inte personligt och verkligen inte meningen. men jag förstår precis vad du menar med det för när jag tänker efter så vet jag att jag lät sur och att det lät som att jag försökte dumförklara dig eller vad man ska säga, men det var som sagt var inte meningen.amanda jag älskar dig och du betyder jävligt mycket för mig, och det borde du ha förstått vid det här laget. jag har stannat vid din sida medan alla andra har kommit och gått, jag har inte flyttat mig en centimeter. visst har vi tappat kontakten lite ibland när till exempel du flyttade till märsta och sånt, men jag förstår inte varför du tror att jag inte är ärlig mot dig eller varför du tvivlar på min kärlek till dig. vart har du fått den idén från? känns oerhört jobbigt när du hela tiden tvivlar på min kärlek, när du skriver saker som tyder på att du är redo att kasta bort den bara sådär. precis som det där med överlägsenheten och det sårar dig, så sårar dina ord mig. har skrivit några inlägg om det i min blogg förra månaden, du kan ju läsa det om du vill för jag orkar inte skriva allt en gång till.men hur som helst ville jag bara säga förlåt för att jag har gjort fel, och att om jag gör det igen så säg till mig. du behöver inte skrika på mig liksom, men låt mig veta liksom, så att jag kan ändra på mitt beteende. men jag hoppas också att du är villig att ändra vissa saker för min skull, saker som jag inte mår bra av, det som jag har skrivit i bloggen till exempel.jag älskar dig.