det känns bättre nu. jag har varit rädd för att säga det, rädd för att erkänna. en del av mig vill inte att det ska gå över, det känns som att allvaret i situationen försvinner då. men det har inte gått över, inte helt. bara nästan. nästan för mycket. vart tog ångesten vägen? vart tog rädslan vägen? det är nästan borta nu. det känns som att om jag erkänner att jag börjar må bättre så kan jag aldrig gå tillbaka, jag kommer inte säga till när jag mår dåligt igen. det skulle kännas så dumt. tänk att bara hoppa fram och tillbaka mellan ett beteende, då är det inte riktigt på riktigt. då kallas det humörsvängningar, inte en depression. försvinner det helt, ja då kallas det en höst-/vinterdepression. sånt är inte på riktigt. det känns i alla fall så.jag borde vara glad över att det inte är lika jobbigt längre, men en del av mig önskar nästan att det var det. igen. den delen vill tillbaka till tryggheten som fanns i att känna sig liten på jorden, tryggheten som fanns att hämta hos andra. är man stark igen då behöver man inte den tryggheten, då behöver man inte konstant stöd från andra. nu ljög jag igen, det behöver man visst. men enligt samhället gör man inte det.saker går hela tiden utför runtomkring mig, folk försvinner och allt händer så fort. jag vet att jag är ledsen där inne nånstans, jag känner sorgen som smyger runt långt där inne i mig. men jag har blivit ett skal, ett tomt skal. tårarna kommer ibland, men mer som på beställning. när jag är ensam känner jag ingenting, då är jag helt tom. det finns varken glädje eller sorg. när jag är med andra är det mer som att deras känslor speglas av på mig. det är inte mina egna känslor. mina känslor har gömt sig på obestämd tid.hela det här inlägget låter så deprimerande. visst är jag kanske deprimerad, men det är just det som är grejen; jag känner mig inte deprimerad. jag känner ingenting. inte nu i alla fall.