ångest och stress. det känns som att jag har för mycket att göra och för lite tid, men de gånger jag inte har någonting att göra så tar jag inte itu med någonting heller. det känns som att hur jag än vrider och vänder på det så hänger jag inte med, jag har ingen ork.jag vill gråta. jag vill skrika. jag vill att någon ska lyssna. jag vill att någon ska fixa! jag känner mig som ett litet barn som vill att dess pappa ska lyfta upp mig, krama mig, klappa mig på ryggen, säga att allting kommer ordna sig, och fixa allt. jag vill kura ihop mig i ett hörn och bara vagga fram och tillbaka, lugna ner mig även om jag redan är lugn. det är som att stressen är en liten klump som har fastnat någonstans inuti mig och den kan inte ta sig loss. den skriker och slåss och försöker komma ut, men det går inte. hela mitt yttre skal har upptagit något slags lugn. en fasad av stillhet eller nåt sånt skit.ibland tror jag att jag överdriver, att det här bara är tillfälliga hormonrubbningar eller nåt, att det går över. ni säger att jag borde sluta på jobbet eller sluta träna eller rättare sagt prioritera. det handlar inte om det. det var som jag nämnde i början, jag orkar ändå inte. även om jag skulle fixa så att jag har hela veckan ledig för skolarbete och sånt så kan jag inte säga säkert att jag skulle orka mer. då skulle jag kanske stå där utan varken pengar eller färdiga skolarbeten. suck.jag hatar att behöva vara vuxen, att behöva ta ansvar för mig själv, att behöva göra saker. jag vill vara liten och oansvarig igen. kan ingen ta hand om mig? kan ingen fixa allting? snälla gör allting bra igen... :/

 

maskrosblomman

15 oktober 2006 18:39

Jag förstår dig!
Det är bara du som kan ändra dit tanke mönster. Glöm inte det. För det är bara du som äger dit liv. Inte lätt, men det går...
Kram till dig och din framtid.
Hälsningar

http://maskrosblomman.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom det inom den närmsta tiden kommer att ske en hel del förändringar i mitt liv känns det som att det återigen är dags att skriva ett inlägg i denna blogg. Det här är nämligen min fristad. Det här är en plats där jag kan uttrycka mig fritt och ...

Jag förstår inte vart motivationen till att plugga har kommit ifrån. Helt plötsligt var den bara där. Jag tänkte skriva ett inlägg i min andra blogg, men jag orkade inte. Det är lättare att skriva här. Jag stör mig på att jag inte tar ansvar för mitt...

Det känns lite som att det här är min trädkoja. Ett ställe dit jag kan gå när det känns lite jobbigare än vanligt, ett ställe där jag kan gömma mig lite. Min andra blogg är den jag använder regelbundet, men den känns mer öppen. Det känns som att jag ...

Olof är alldeles för snäll mot mig. Han bidrar ekonomiskt så att jag kan följa med dem på krogen ikväll. Just nu är han min bästa vän, inte för att han ger mig pengar utan för att han (nästan) alltid förstår hur jag känner.   Idag känns som en rätt ...

Jag känner ångesten bubbla inom mig. Olof och Patrik och de ska ut på lördag, men jag har inga pengar. Det var samma sak förra gången de skulle ut. Varför ska de alltid gå ut i slutet av månaden? Det känns så jäkla jobbigt att jag inte har följt med ...