Följande symtom under mer än ett par veckor kan vara tecken på depression. punkterna i fetstil är de jag känner igen mig i.- Man känner sig ledsen och nedstämd samt har lätt för att gråta för minsta motgång. - Inslag av kraftig ångest och oro är vanligt. - Det kan vara svårt att känna glädje eller intresse för sådant som vanligen är roligt.- Man känner sig irriterad på allt och alla. - Nedsatt koncentrationsförmåga gör att det blir svårt att hänga med på lektionerna i skolan. - Självförtroendet minskar och ofta upplever man sig själv som värdelös. - Aptiten förändras. Man kan ha svårt att äta över huvud taget eller också känner man sig sugen på något hela tiden. Hos barn som är deprimerade är viktnedgång eller otillräcklig viktökning vanligt. - Sömnstörningar ses ofta och förvärras av oro och ångest. Hos tonåringar är det vanligt att man sover mycket, men ändå känner sig trött. Att genomföra minsta handling kan kännas ansträngande. - Risken är stor för både flickor och pojkar att inleda ett missbruk av alkohol eller narkotika. - Framför allt pojkar kan bli aggressiva och utagerande i sitt beteende. - Självmordstankar och självmordshandlingar är inte ovanliga vid en depression.är jag deprimerad eller överdriver jag bara?

ångest och stress. det känns som att jag har för mycket att göra och för lite tid, men de gånger jag inte har någonting att göra så tar jag inte itu med någonting heller. det känns som att hur jag än vrider och vänder på det så hänger jag inte med, jag har ingen ork.jag vill gråta. jag vill skrika. jag vill att någon ska lyssna. jag vill att någon ska fixa! jag känner mig som ett litet barn som vill att dess pappa ska lyfta upp mig, krama mig, klappa mig på ryggen, säga att allting kommer ordna sig, och fixa allt. jag vill kura ihop mig i ett hörn och bara vagga fram och tillbaka, lugna ner mig även om jag redan är lugn. det är som att stressen är en liten klump som har fastnat någonstans inuti mig och den kan inte ta sig loss. den skriker och slåss och försöker komma ut, men det går inte. hela mitt yttre skal har upptagit något slags lugn. en fasad av stillhet eller nåt sånt skit.ibland tror jag att jag överdriver, att det här bara är tillfälliga hormonrubbningar eller nåt, att det går över. ni säger att jag borde sluta på jobbet eller sluta träna eller rättare sagt prioritera. det handlar inte om det. det var som jag nämnde i början, jag orkar ändå inte. även om jag skulle fixa så att jag har hela veckan ledig för skolarbete och sånt så kan jag inte säga säkert att jag skulle orka mer. då skulle jag kanske stå där utan varken pengar eller färdiga skolarbeten. suck.jag hatar att behöva vara vuxen, att behöva ta ansvar för mig själv, att behöva göra saker. jag vill vara liten och oansvarig igen. kan ingen ta hand om mig? kan ingen fixa allting? snälla gör allting bra igen... :/

jag sitter här i min ensamhet och kollar på Project Runway på trean. pyjamasen är fortfarande på också. mamma, pappa och bror åkte till Hågelby för att titta på djur och ha trevligt. mamma ville att jag också skulle med, men jag orkar inte. jag orkar ingenting idag, fast jag har hur mycket skolarbete som helst jag måste påbörja. jag hinner inte plugga i veckan, jag jobbar, tränar, tränar, jobbar och sen är det fredag. suck.varför blir det så att man inte orkar någonting alls vissa dagar? all energi bara försvinner och man sjunker ihop som en tom plastpåse. vissa dagar blir man sådär filosofisk och fundersam, man vill bara ligga i sängen hela dagen och tänka igenom allt, precis allt. kroppen och allting stannar upp, blir en film i slowmotion. man känner hur ångesten över alla läxor bara skriker inombords, den försöker komma ut, men kroppen har stannat. någon har tryckt på pausknappen.någon som förstår vad jag menar?