det känns bättre nu. jag har varit rädd för att säga det, rädd för att erkänna. en del av mig vill inte att det ska gå över, det känns som att allvaret i situationen försvinner då. men det har inte gått över, inte helt. bara nästan. nästan för mycket. vart tog ångesten vägen? vart tog rädslan vägen? det är nästan borta nu. det känns som att om jag erkänner att jag börjar må bättre så kan jag aldrig gå tillbaka, jag kommer inte säga till när jag mår dåligt igen. det skulle kännas så dumt. tänk att bara hoppa fram och tillbaka mellan ett beteende, då är det inte riktigt på riktigt. då kallas det humörsvängningar, inte en depression. försvinner det helt, ja då kallas det en höst-/vinterdepression. sånt är inte på riktigt. det känns i alla fall så.jag borde vara glad över att det inte är lika jobbigt längre, men en del av mig önskar nästan att det var det. igen. den delen vill tillbaka till tryggheten som fanns i att känna sig liten på jorden, tryggheten som fanns att hämta hos andra. är man stark igen då behöver man inte den tryggheten, då behöver man inte konstant stöd från andra. nu ljög jag igen, det behöver man visst. men enligt samhället gör man inte det.saker går hela tiden utför runtomkring mig, folk försvinner och allt händer så fort. jag vet att jag är ledsen där inne nånstans, jag känner sorgen som smyger runt långt där inne i mig. men jag har blivit ett skal, ett tomt skal. tårarna kommer ibland, men mer som på beställning. när jag är ensam känner jag ingenting, då är jag helt tom. det finns varken glädje eller sorg. när jag är med andra är det mer som att deras känslor speglas av på mig. det är inte mina egna känslor. mina känslor har gömt sig på obestämd tid.hela det här inlägget låter så deprimerande. visst är jag kanske deprimerad, men det är just det som är grejen; jag känner mig inte deprimerad. jag känner ingenting. inte nu i alla fall.

love don't let me go... saknar amanda. min amanda. hon som älskar mig och saknar mig också. jag vet inte alls hur jag ska hantera situationen, vet inte om jag ska vara som vanligt eller vara kall för att visa att någonting är fel. hon skrev fan att hon inte ens kommer sakna mig, och jag har aldrig känt mig så sliten i bitar förut. aldrig. men nånstans inom mig känns det ändå som att hon fortfarande älskar mig, men jag vet inte om det beror på att jag vill att det ska vara så eller att det är så. för jag vill verkligen att det ska vara så. jag har inte tagit kontakt med henne efter att jag läste det där, men hon har inte ringt heller. hon skriver till mig på msn när hon vill att jag ska skicka en låt eller två till henne. aldrig annars. det är nog det som sårar mest. hon tar kontakt med mig, men inte för att hon bryr sig. men så tänker jag ibland att det kanske faktiskt är det som är hennes sätt att ta kontakt. hon har aldrig varit den som visar sina känslor tydligt, kanske hon inte riktigt vågar. jag och mitt jävla hopp. vill bara ha tillbaka min amanda, hon som jag vet älskar mig mest.en ursäkt... skulle bara vilja be om ursäkt. diskuterade elakhet i förhållanden med nina idag och både hon och jag har varit riktigt jävliga mot tidigare killar. jag vet speciellt en som jag verkligen är skyldig en ursäkt. tänker ofta på hur elak jag har varit och hur mycket jag skäms över mitt eget beteende. just i det ögonblicket, just när man är som värst, då ser man inte att framför en står en människa med känslor som man just nu står och trampar ner. jag fattar inte hur någon människa kan vara elak mot någon annan. det kallas mobbning och det är fel. det är så jävla fel. men varje gång jag tänker på hur jag har betett mig mot den här människan, och hur mycket jag vill be om ursäkt, känns det så löjligt. det har gått så lång tid, vi umgås inte längre, vi pratar knappt. vi har nya liv, separata liv. ingen av oss saknar den andra överhuvudtaget. det känns avlägset och dumt. det är ju inte ens säkert att han upplevde det som att jag var elak, oftast gör den andra inte det. men nu har jag fått nog av sånt här och jag vill bara få det ur mitt system. jag vill känna att jag för en gångs skull har gjort någonting rätt, även om det alltid tar lite tid att inse ens egna fel. förlåt.

det har faktiskt varit en riktigt underbar helg. i fredags gick vi ut, jag, olof, kunnis, alex och hans kompis. satt o snackade o drack o hade trevligt på ett sunkhak :)igår bar det av till olofs syrras pojkväns bands releasefest :P haha. de hade hyrt en liten källarlokal på en krog som hetter Läckerbiten vid skanstull. musiken var faktiskt riktigt bra, fast vi satt precis vid högtalarna så man hörde knappt sången :P hade kul i alla fall :)idag har jag o olof varit på familjemiddag hos mormor o morfar :P hon gillar att slänga ihop såna då och då, kan vara rätt trevligt ibland :) man får i alla fall hur mycket mat som helst :Defter en lång helg så bestämde vi oss för att köpa lite godis och hyra film ikväll :) vi hyrde running scared, vilket var en aaasbra actionfilm med paul walker, och bring it on - all or nothing, vilket var en aaasdålig uppföljare till orginalet. fast det var ju kul att se dem skämma ut sig själva :Pså allt som allt har helgen varit riktigt underbar, vilket verkligen behövdes känns det som :)

ämnet känns inte så starkt just nu, men det är ändå någonting som borde tas upp. det finns inte en enda människa som inte vill att alla kompisar och familjen och pojkvännen/flickvännen ska vara på ens sida i vått och torrt. minsta lilla motstånd och man blir arg. man blir arg eftersom personen man älskar mest tar någon annans parti. det här verkar vara speciellt svårt att förstå för killar enligt min erfarenhet. när man bråkar med en kompis eller bara berättar om en dispyt man har haft tidigare, vill man att pojkvännen, eller vem det nu är man pratar med, ska hålla med en till 100%. "Jaa älskling det är klart att det är så!", "fan vad elakt av henne/honom", "jag förstår precis vad du menar". sånt vill man höra. även om personen i fråga måste ljuga så ja, det är det man vill höra. man vill däremot inte höra någon mening som överhuvudtaget börjar med "men...". då rasar allting samman.visst, det här är inte moget eller bra på något sätt. men det är så det är. det funkar ju aldrig riktigt såhär. till exempel om man är tre kompisar och två bråkar med varandra, då kan det inte fungera såhär. men man vill det, man tror ändå att det faktiskt SKA vara så. och det är rätt, det är helt rätt. man ska inte trycka undan sina känslor och bara skita i det för att någon har bestämt att just det beteendet är löjligt. visst ska man kontrollera sig själv så att det inte går överstyr, men man måste få känna. annars är man inte mänsklig. nu är det såhär, många känner såhär. det som skiljer en riktig vän/pojkvän/familjemedlem från resten är att veta vad som är rätt och fel, men att ändå kunna sätta någon annans känslor före ens egna. man accepterar att nu är det såhär, nu känner hon/han på det här viset, då anpassar jag mig!svårt eller?

har handlat svarta jeans från Cubus, två tröjor, ett 5-pack trosor och strumpor från H&M och en rosa/svart halsduk från Combination (tror att affären hette så :P)sitter på jobbet och väntar på att eftermiddagsmötet ska börja :) chefen nr1 (vi har 3 stycken) förklarade att dom ska ha möte med självaste Ventelo ikväll så vi får sluta 19.30 istället för 21.00 :D kanske blir lite mindre sålt, men jag e fan så lycklig ändå :)var tvungen att logga in på webmessenger för att säga åt cissi att ringa patrik som i sin tur skulle ringa olof för att berätta att jag kommer vara på södra station lite tidigare än förväntat :P krångel krångel.och till nina: det går ju inte att beskriva din unikhet med ord, om det gick så skulle det ju inte vara någonting unikt med dig utan bara ett ord som flera andra redan har använt. så du är unik just för att det inte riktigt går att sätta punkt på varför :)

idag har jag inte gjort någonting alls. sitter hemma hos olof och väntar på att han ska komma hem från skolan. any minute now :) sen ska man hem till ensamheten också. mamma e i gnesta och hälsar på min lillebror och pappa hade ett bud till cancerfonden i linköping så han kommer hem om ett par timmar. ska äta middag här hos olof o så, men jag måste ändå hem och hämta mitt psykologiprojekt som ska lämnas in imorgon. känns faktiskt som att jag har gjort ett riktigt okej jobb, får hoppas att läraren tycker det också :)annars är väl allt rätt okej. har inte känt mig sådär extremt deprimerad på ett tag. eller ja, ett par dagar bara men det känns ändå som en längre period. det är nog för att jag är van vid att känna mig deprimerad nästan varje dag. hur som helst, har bara känt mig lite nere sådär som vanligt, men ingenting allvarligt. så det är ju bra :)fast det känns ändå konstigt att inte få de där anfallen av ångest eftersom jag, för varje dag som går, blir mer och mer orolig att de ska komma tillbaka snart. jobbigt. för det är ju liksom ingenting i mitt liv som har ändrats så därför känns det inte som att ångesten borde ha förändrats heller.

ännu en dag på jobbet. sålde 5 stycken igår! :D idag har jag sålt 3 än så länge :)har varit och träffat en tant på botkyrka kommun för att bli anställd som personlig assistent åt min lillebror nu under höstlovet :) känns himla konstigt att behöva skriva på tystnadspliktspapper i en sån här situation :P men men, får helt enkelt inte prata om min bror och vad vi har gjort på höstlovet sen. weird :Pska hem till olof sen och käka omelett och dricka pepsi max :D är fan svinhungrig!! :Pså, nu har jag typ 3 jobb. telefonförsäljare, extrapersonal på H&M och personlig assistent till min bror. plus att jag går i skolan. jevlar vilken upptagen tjej jag är :)

sitter på jobber och har min allra sista rast. sen blir det ringa, ringa, ringa till 20.00 har sålt 3 abonnemang och förval idag :D folk är tydligen trevliga på söndagar :Pska hem till olof sen efter jobbet :) han har köpt riskakor med ostsmak till mig, kan man ha en bättre pojkvän liksom? nej skulle inte tro d! :)jag hade en oerhört bra middag med mig till jobbet också. två Sport kexchoklad, en mentos jordgubb och en yoggi yalla :)